Sandrawaldt

I måndags var det dags att besöka reumatologavdelningen i Kristianstad. Jag var rätt nervös innan om jag ska vara ärlig, för jag hade ingen aning om vad som väntades under detta besöket. Jag visste liksom inte om det skulle ske massa undersökningar eller vad som skulle hända helt enkelt. Jag fick i alla fall komma in och träffa läkaren och han ställde massor av frågor. Sen kände och klämde han lite överallt på olika leder på kroppen. Jag fick ta av mig ända ner till underkläderna, vilket jag tycker är lite obekvämt, men måste man så måste man. När han var klar med undersökningen så satte vi oss och pratade igen, som tur var så var Micke med inne. Jag glömmer lätt vad läkare säger för man är så uppe i det och då kan det vara bra när någon annan också sitter och lyssnar. 

 

Han talade om för mig att jag har fibromyalgi och att det tyvärr inte finns något att göra åt det som det ser ut idag. För er som inte vet vad det är så är det en sorts muskel och led sjukdom. Problemet vid fibromyalgi är att smärtsignalerna förstärks. Så precis som att det kan födas personer som inte känner smärta finns det personer med denna sjukdomen som känner smärta tydligare. Så saker som inte gör ont för en frisk person gör ont på mig. Så det är en del av nervsytemet som är fel typ. Han jämförde det med att om man trappar snett så skickar foten en signal till hjärnan att det ska göra ont, men mina fötter t.ex. gör det hela tiden med saker som inte ska göra ont och det är antagligen därför jag har så ont i mina fötter, knän, fingar osv. hela tiden. 

 

Det finns som sagt inget man kan göra åt detta mer än att försöka se förbi smärtan. Man uppfattar ju naturligvis smärtan som att det är en varningssignal, att man inte ska göra så. Men det ska man alltså försöka se förbi, man måste försöka tänka positivt och se till allt man kan göra istället för att fokusera på det man inte kan göra, vilket såklart är svårt. Vissa dagar vaknar jag stel som en pinne och har ont i hela kroppen, då är det svårt att försöka tänka t.ex. jag lever ju, men man måste så man inte hamnar i en smärtsvacka. Jag tror faktiskt att jag den senaste tiden varit i en riktigt smärtsvacka. Jag har haft så ont hela sommaren och hösten ända tills nu att man liksom ger upp och bara tänker på det hela tiden. Jag har även varit orolig hur det ska bli framöver, ja menar jag är ju bara 26år idag och kan knappt gå på mina fötter vissa dagar. Men en positiv sak han sa var att det behöver inte bli värre, mina fingrar kommer inte kroka ihop sig (tack och lov, var skit rädd för det), Han tyckte också att jag gjort helt rätt som la frisöryrket på hyllan och började plugga, för det går inte direkt att arbeta som frisör när man har fibromyalgi. Det värsta tänkbara scenariot i mitt liv är dessutom att bli sjukskriven så det känns skönt att man valt ett framtida yrke som kommer att fungera. 

 

En annan sak man kan och ska göra är att börja tänka på sitt välmående. Jag ska absolut inte stressa som jag typ gör alltid, så jag måste bli bättre på att försöka lugna ner mig och ta det i den takt det tar. Man ska fortsätta träna fysiska aktiviteter så man håller kroppen igång. Så det är väl det jag måste fokusera på framöver nu. Jag kan dock inte säga att jag inte var sjukt besviken när vi gick därifrån. Inte på läkaren eller på mig själv, utan att nu när jag äntligen tagit tag och kollat upp detta efter så många år, så får jag en diagnos där jag inte kan få någon hjälp ens att lindra min smärta, det känns rätt piss. Så jag var rätt besviken och ledsen när jag kom hem. Men nu när det gått två dagar har jag försökt tänka om och tänker att jag ska verkligen försöka ta tag i detta. Ta hand om mig själv och försöka gå ner mycket i vikt då det kan hjälpa. Jag känner att nu när jag vet vad det är så kan jag inte mer än att försöka förbättra det själv och försöka att tänka bort smärtan då det ändå inte finns något att göra åt det. En stor oro har ändå släppt från mitt bröst nu när jag vet att jag inte förstör kroppen genom att träna, jag måste också försöka se till de olika dagarna om jag verkligen är sjuk eller jag bara känner mig sjuk då det också är en del av symtomen. Jag måste i alla fall tänka positivt så jag inte blir deprimerad pga detta, för det gör sjukdomen ännu värre. 

 

Jag känner även att jag har Micke, vänner och familj runt omkring mig som stöttar mig genom detta så det är så skönt. Vad skulle jag gjort utan alla er?